Vilka privilegier ska nyhetsmedier ha?

01 maj 2010 – 21:59

Varför ska nyhetsmedier ha särskilda privilegier i dagens mångfacetterade medielandskap?

Jag ställer frågan efter att ha forskat, funnit och bevisat att nyhetsinnehåll i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är halvfaktiskt. Jag kunde också dra slutsatsen att människor som förlitar sig på innehållet i dessa, elittidningar som forskare brukar kalla dem, riskerar att vara felinformerade.

Själva grunden för att nyhetsmedier tilldelas privilegier är att de ska garantera att innehållet är autentiskt. Därför åtnjuter de historiska privilegier, som tryckfrihet och att uttrycka åsikter i publikens namn. Därtill har nutida politiker gett dem lägre moms, presstöd och resurser via den lagstadgade tv-avgiften.

Att innehåll i nyhetsmedier bevisligen är halvfaktiskt är ett skäl för att ifrågasätta dessa privilegier.

Bakgrund till nyhetsgenren och dess privilegierade ställning

Nyhetsgenren har en lång historia, och en central roll för mediers privilegierade ställning. Denis McQuail, massmedieforskare skriver i Mass Communication Theory att dagstidningen är prototypen för alla moderna massmedier, och att nyheter är en central ingrediens i alla dagstidningar. Nyheterna är den kärnverksamhet från vilken journalistiskt och därmed medialt arbete definierar sig självt. Nyheter särskiljer dagstidningar från andra tryckta medier och ger dem status och en särställning i samhället.

McQuail tillägger att till skillnad mot andra former av författarskap kan inte nyheter skapas av individer på egen hand. Mediebolag tillhandahåller både möjligheten att distribuera nyheter och är garant för att innehållet är trovärdigt. ”Medieinstitutioner kan knappast överleva utan nyhetsgenren och nyhetsgenren kan inte existera utan medieinstitutioner.” skriver han.

Enligt univesitetslektor Marina Ghersetti har nyhetsjournalistik och klassisk berättarteknik flera beröringspunkter. Den största skillnaden mellan nyheter och fiktion är kravet på att journalistik ska vara autentisk, ”Nyheter ska inte hitta på, de ska berätta om händelser och förhållanden som faktiskt inträffat på ett sanningsenligt, relevant och opartiskt sätt.” citerar jag ur hennes doktorsavhandling Sensationella berättelser som utkom 2000.

Hur avgör man vad som är ”faktiskt”?

Forskare använder en språkvetenskaplig metod för att beskriva på vilket sätt nyhetstexter framstår som sanna beskrivningar av verkligheten. Då begränsar de undersökningen till texten i sig och studerar relationen mellan skribenten (sändaren) och läsaren (mottagaren). Sådan forskning bygger på att det i texter återfinns ord som signalerar sändarens attityder eller åsikter. Modalitet är den vetenskapliga termen för detta, och ord som signalerar sändarens attityd kallar forskare modalitetsmarkörer.

Jag kallar dem sändarsignaler. Dessa sändarsignaler påverkar texter så att de avviker från faktum, vilket är detsamma som att sanningshalten blir mindre säker.

Ett påstående utan sändarsignaler kallas faktum och en hel text utan sändarsignaler betecknas som faktisk. Enligt språkprofessor Per Ledin utmärks en faktisk mening av att skribenten avser att få läsaren att förstå att den beskriver är en verklig situation, en händelse eller ett tillstånd, som har inträffat eller som händer vid tidpunkten då texten skrivs. Yttranden som innehåller sändarsignaler kallar språkforskare ickefaktiska.

Sändarsignaler är manifesta, det vill säga direkt synliga i texten. Ett 50-tal sändarsignaler är det enkelt att identifiera. Jag har delat in dem i fyra grupper: spekulerande, tvingande, frågande och värderande sändarsignaler.

Spekulation utmärks av att texten innehåller en förmodan, en hypotes, en gissning, en teori eller ett antagande, som markeras av det modala hjälpverket kan och av ord som anta, trolig, kanske samt om och ifall. Sändarsignaler som markerar att skribenten uttrycker att någon är skyldig att göra på ett visst sätt och samtidigt signalerar att det saknas alternativ kallas tvingande. Bör, måste, ska och kräva hör dit. Vad och skiljetecknet frågetecken markerar frågande.

Värderande sändarord är adverb som ganska och länge liksom adjektivistiska pronomen som fler, många, minst och somliga. Flertalet adjektiv bedöms också som värderande.

Nyhetstexter förändras över tid

Vid sidan av att beskriva vad som är faktiskt visar Per Ledins avhandling Arbetarnes är denna tidning hur nyhetstexter förändras över tid. Han har undersökt socialdemokratiska tidningar från 1892 och visar hur nästan vart fjärde yttrande i journalistens text innehöll värderande sändarsignaler. Han beskriver att journalisten utser sig själv till språkrör och ”framställer sig som en auktoritet, närmare bestämt som en politisk ledare som för arbetarnas talan”.

Fram till 1920-talet minskar skillnaden mellan socialdemokratiska och borgerliga tidningar, lokalnyheter standardiseras och texterna blir mer faktiska. Då blir också myndigheter ”gynnade röster”, särskilt i s-tidningarna. På 1950-talet har journalisten blivit en passiv förmedlare och referat av andra texter är en vanlig teknik. På 70- och 80-talen försvinner den refererande journalistrollen. ”Tid och rum har luckrats upp och dragits in i ett journalistiskt nu”, som Ledin formulerar det.

Innehållet blir halvfaktiskt

Journalistikprofessorn Håkan Hvitfelt anser att 2000-talets kvällstidningar har allt mer av halvfaktiskt innehåll, samtidigt som han påstår att morgontidningarnas utveckling följer kvällstidningarna i spåren. I antologin På väg mot medievärlden 2020 skriver han: ”Det som eventuellt har hänt beskrivs inte som det har hänt, utan så dramatiskt och konfliktfyllt som möjligt. Man driver kampanjer och skapar opinioner som genererar nyheter. Det blir ett enklare innehåll som snabbt kan produceras av färre journalister. Det blir maximalt hårdragna löpsedlar”.

Håkan Hvitfelts uttalande inspirerade mig att göra en omfattande mätning av innehållet i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, med utgångspunkt från de språkvetenskapliga möjligheterna att avgöra i vilken grad innehållet är faktiskt. Resultatet finns redovisat i min magisteruppsats i journalistikvetenskap; Den halvfaktiska bevakningen av fågelinfluensan, Osanna, manipulerade, faktiska och ickefaktiska artiklar i Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets bevakning av fågelinfluensan 2004-2006.

Jag undersökte förekomsten av ickefaktiska yttranden, till exempel om texten innehöll spekulerande sändarsignaler. För att göra uppsatsens slutsatser allmängiltiga mätte jag även format och bedömde placering, vinkel, aktörer och källor. Sammanlagt jämförde jag 100 olika variabelvärden i 478 artiklar. Tre resultat ger särskild anledning till att beskriva innehållet i de bägge morgontidningarna såsom halvfaktiskt.

1. Journalisterna gör själva ickefaktiska påståenden i mer än hälften av artiklarna.
2. Den genomsnittliga andelen ickefaktiska texter var 52 procent för de variabler som mätte sändarsignaler.
3. 70 av totalt 478 artiklar bedömdes som faktiska och innehåller enbart faktum. Antalet artiklar som innehöll ovanligt hög andel sändarsignaler var ungefär lika stort. Ytterligheterna i undersökningen visade sig därmed vara lika vanliga.

Min innehållsanalys visar även att bevakningen av fågelinfluensan har samma kännetecken som nyhetsmediers bevakning av andra ämnen. Det gäller behandlingen av elitpersoner, aktörer, vinklar, källor, format, placering och frånvaron av privatpersoner. Därmed anser jag att det är fullt befogat att dra slutsatsen att det är vanligt att innehållet i mediers dagliga nyhetsrapportering är halvfaktiskt.

Mätningen visar att andelen artiklar med ickefaktiskt innehåll är så hög som 85 procent. I rollen som forskare har jag även observerat att vissa artiklar är illa skrivna, eftersom de har behövt läsas flera gånger för att tolkas. Ofta är det svårt att identifiera källan till enskilda påståenden. Till det kan man lägga att läsare som alltför snabbt skummar av rubriker, ingresser och bildtexter lätt missuppfattar innehållet.

Min slutsats är att människor som förlitar sig på innehållet i dagstidningar riskerar att vara felinformerade och ha bristande kunskaper i skilda ämnen. Enbart detta är ett skäl till att ifrågasätta nyhetsmediers privilegier.

Det finns ytterligare skäl till att ifrågasätta nyhetsmediernas privilegier. Till exempel har banden mellan den politiska sfären och nyhetsjournalister förstärkts varje gång privilegierna utökats. Vanliga läsare/medborgare/väljare är förlorare. De placeras som passiva åskådare och tillåts sällan framträda som aktörer eller källor, samtidigt som medieinnehållet riskerar att komma i konflikt med deras behov och intressen.