Liberal och konservativ – inte bara i högtidstalen

22 september 2017 – 11:36

I samband med att Anna Kinberg Batra avgick trädde bland andra Ulf Kristersson, Sven-Otto Littorin, Mikael Odenberg och Gunnar Hökmark fram och förklarade varför ”vi moderater befinner oss i en förtroendekris”,. Återkommande i kommentarerna var att den moderata kombinationen av liberalism och konservatism framhölls som önskvärd och att många fler människor borde inse detta.

Det fick mig att fundera. Särskilt på hur väljare ser på Moderaternas sätt att hantera denna position. Och låt mig börja med konservatismen.

Socialpsykologer talar numera om hur människor reagerar instinktivt på så kallade ”normativa hot”, ett begrepp som den amerikanska statsvetaren Karen Stenner myntade för ett tiotal år sedan. Med det menas att människor känner att samhället slits isär när de märker att lagar, normer, moral och andra gemensamma koder inte längre följs utan ifrågasätts. Människor sluter sig när deras livsstil hotas.

Nya Moderaternas arbetslinje innebar förvisso historiskt stora förändringar, till exempel med snabba skattesänkningar på 80 miljarder kronor och tvärstopp för överutnyttjande av socialförsäkringarna. Men, dessa omställningar förstärkte möjligheten till att leva det liv väljarna önskade sig, istället för att hota den.

Ur många väljares synvinkel har Moderaternas politik i mångt och mycket kommit att ses som ett normativt hot. Sympatierna för partiet nådde sin höjdpunkt, 34,7 procent i snitt hösten 2011, samtidigt som den migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, träffades. Det är ingen tillfällighet att sympatierna har fallit i alla undergrupper sedan dess, värst bland företagare, seniorer och stockholmare. En praktisk konsekvens av MÖK är att delar av befolkningen i vårt kommer att bytas ut. Den förra statsministern hävdade ju också att ”ursvenskt är bara barbariet”.

Detta torde utgöra ett paradexempel på vad svenska väljare uppfattar som ett normativt hot – och i sådana hot ligger ingenting konservativt. Många uppfattar även att nya Slussen, Nobellådan och attackerna mot världskulturmuséerna är hot mot rådande normer. För att inte tala om att regeringen ostört får höja skatter och att jaga Nordea ur landet.

Hur är det då ställt med den liberala toleransen inom partiet? Vid ett tal i Karlstad berättade Anna Kinberg Batra om hur hon som gruppledare i riksdagen personligen hade jagat partiföreträdare som gick emot ledningens linje. Framförallt då i invandringsfrågan, men detsamma gällde dem som kritiserade decemberöverenskommelsen. I praktiken hotas och straffas den som inte rättar in sig i ledet. Kan det förvåna någon att en exekutor av illiberalt åsiktsförtryck har svårt att vinna förtroende bland människor som är frihetligt lagda?

För att Moderaternas opinionssiffror ska börja stiga torde partiet behöva återgå till att vara konservativt och liberalt – inte bara i högtidstalen utan också i sin dagliga gärning.