På Newsmill – om att låta bli omvägen via grönröda journalister

26 augusti 2012 – 15:19

 

Almedalen har blivit en mötesplats för delar av den moderna kommunikationsindustrin. Här samlas varumärken, pr-folk, lobbyister och media för möten människor emellan – med goda möjligheter att träffa på och prata med politiska toppar som också är där.

Kort sagt: Det sommarfagra Visby med ringmur, krogar, mingel och aktiviteter har utvecklats från en politisk arena till en plats där affärer görs. Bilden av Almedalsveckan, som den sprids i riksmedierna, ger knappast rättvisa åt alla de samtal som syftar till att göra saker bättre.

Samtidigt visar Almedalsveckan hur riksdagspartierna medieanpassar sig. De är med på jippon, gör utspel och formulerar budskap som är så lättuggade att journalisterna bara behöver ompaketera dem för att de ska rinna in i media. Tydligt är att politiken fortfarande använder publicitet, i tv, tidningar och andra nyhetskanaler, som huvudmedium för att sprida sina budskap till en allmänhet som befinner sig någon annanstans.

Men nu har allmänheten gjort tummen ner för detta kanalval. Journalistkåren har pekats ut som yrkesgruppen med lägst förtroende av alla i Sverige i den senaste SOM-rapporten. Det låga förtroendet beror bland annat på de förenklingar – på gränsen till utarmning – som följer av att allt ska anpassas till medielogiken och också på att journalisterna i hög grad sprider sina egna värderingar. Ju fler attityder som journalisterna förmedlar desto lägre blir sanningshalten i innehållet. Jag har tidigare visat hur detta gör att innehållet i nyhetsmedia kan betecknas som halvfaktiskt.

Journalisterna har dessutom parkerat sig långt ut till vänster när det gäller politiska värderingar, medan politiker och allmänheten har rört sig därifrån och nu ligger nära varandra en bit till höger om mitten. Exempelvis har Miljöpartiet stöd av 41 procent av de tillfrågade journalisterna och ytterligare 15 procent sympatiserar främst med Vänsterpartiet.

Väljarna är inte med, men vill ändå göra sig hörda. De vill påverka politiken, men saknar intresse av att anpassa sig eller sina åsikter till mediernas logik. När de väl uttrycker sig har de åsikter och använder ett språk som upprör journalister på den ytterkant där dessa befinner sig. Parallellt gör arbetet med ompaketering att journalister får mindre och mindre kontakt med den allmänhet de säger sig företräda – istället kallar de ibland den aktiva delen av publiken för troll.

Att presstödet utgår från att nyhetsmedierna ska informera och vara forum för debatt borde rimligen betyda öppna kommentarsfält. En rad andra medieprivilegier utgår från att nyheterna beskriver det som har hänt som det har hänt, det vill säga att innehållet är faktiskt. När det nu bevisats att innehållet är halvfaktiskt blir följden självklart att människors förtroende sjunker. Ännu har vi inte sett något initiativ från journalisterna till att själva att diskutera sin situation – och i Almedalen saknades seminarier om hur förtroendet för journalister ska förbättras.

Varför ska då politiker av slentrian krångla till det och använda massmedia som ett mellanled i mötet med allmänheten? Vore det inte bättre att dra in privilegier, låta journalister leva i sin grönröda värld och istället ta hjälp av digitaliseringen för att skapa fungerande direktkontakt med väljarna?

Politiken skulle tjäna på att upprätta en mer direkt dialog med allmänhet och väljare, utan att passera journalisters mellanhänder. Nu riskerar valet av huvudmedium att bli ett sänke för politikers egen trovärdighet, i och med att de hellre anpassar sig till yrkeskåren med lägst förtroende än till sina tänkbara väljare.