Om att läsa Bob Dylan

22 september 2017 – 11:28

Bob Dylan är lika mycket poet som singer/songwriter i mina ögon. Hans texter fick mig som tonåring att ta tåget till Amsterdam för att köpa ett piratutgivet, illa limbundet och på den tiden mycket eftertraktat häfte med alla sångtexter.

När jag som elvaåring började lyssna på Dylan kunde jag knappt ett ord engelska. Allt fanns i musiken. Vartefter jag lärde mig språket upptäckte jag att texterna stämde med det musiken förmedlade. Bildspråket fascinerade. Eller ta de här citaten, lika aktuella nu som då: ”Twenty years of schooling and they put you on the day shift” eller ”I’m liberal but to a degree. I want ev’rybody to be free. But if you think that I’ll let Barry Goldwater move in next door. . .

Mitt problem vara att det Dylan fick priset för, ”nya poetiska uttryck”, ofta bestod av ovanliga ord som jag inte förstod eller att orden sjöngs för att rimma och därför inte gick att känna igen. Vinylomslagen innehöll inga texter och det här var ju långt före internet. Ett undantag var Subterranean Homesick Blues med videon där sångaren själv står och bläddrar fram rimmen.

Som tur var fanns det bland Amsterdams haschrökande hippier fler som gillade Dylantexterna. Några av dem hade lyssnat på alla skivor och sedan skrivit av texterna ord för ord på en vanlig skrivmaskin. Sedan när texterna blev officiellt utgivna kunde man notera att inte heller holländarna riktigt hade förstått uttrycken. Det var ganska många ord de skrev av fel.

Men vad gjorde det. Nu gick det i alla fall att läsa och ytterligare begrunda rimmen och refrängerna – eller omkväden som det brukar heta inom folkmusiken – det som akademiens Sara Danius särskilt lyft fram. Notera att det är substantiv, verb och objekt som dominerar bildspråket. Det är härligt fritt från adjektiv vilket befriar framställningen från författarens egna attityder.

Inledningen på min favorit, Desolation Row, är ett av alla exempel på det: ”They’re selling postcards of the hanging, they’re painting the passports brown. The beauty parlor is filled with sailors, the circus is in town. . . .”

Bob Dylan jobbade hårt för att bli bäst på att förstå och tolka sextiotalets unga generation, i väst och i öst. Enligt självbiografin, The Chronicle, satt han dagar i sträck på New York Library och läste allt i böcker och tidningar om tiden före inbördeskriget. Mig veterligen har han aldrig skrivit en enda text om den tiden – däremot ville han på djupet förstå stämningarna som då rådde i landet.

Nu är ju Dylan även en uppdiktare, så man vet inte vad som är sant eller inte i hans chronicle. Men säkert är att historien om sig själv, som han berättade när han blev känd, hittade han på och ändrade vartefter.