Referat av min magisteruppsats: Den halvfaktiska bevakningen av fågelinfluensan

En nyhet är en berättelse som bygger på verkliga händelser. Nyheter som genre är enbart möjlig om läsarna går med på att artiklarna uttrycker fakta.

Att beskriva det som har hänt som det har hänt är en journalistisk kvalitet. Så ser det inte ut i Stockholms prenumererade morgontidningar.

Nyhetsjournalister använder tekniker som gör att sanningshalten i nyhetsbevakningen blir mindre säker.

Hur gör de det? Jo, de använder sändarsignaler som kommenterar innehållet och markerar journalistens attityd.

Därmed stämmer det som journalistikprofessorn Håkan Hvitfelt har iakttagit: ”morgontidningarna liknar kvällstidningarna och innehållet blir mer halvfaktiskt”

Med hjälp av en omfattande mätning har jag visat att innehållet i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är halvfaktiskt. Hela 85 procent av de 478 artiklar som jag har mätt innehåller sändarsignaler, som gör att sanningshalten i texten blir mindre säker.

Exempel på sådana sändarsignaler är:

  1. Tidningar skriver många istället för en siffra.
  2. Tidningar skriver om sådant som kan komma att hända istället för det som har hänt.
  3. Journalister väljer mindre sanna rubriker beroende av vilken vinkel de valt.

Det var en vårvinterdag 2006 som fågelinfluensan – den aggressiva varianten – konstaterades hos några döda vilda fåglar i Oskarshamnstrakten. Då satte jag igång att mäta innehållet för en magisteruppsats vid JMK. Jag har studerat hur nyheten om fågelinfluensan bevakades i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Språket är nyckeln

Språket är nyckeln till att avslöja om en text innehåller sändarsignaler. Jag lutar mig mot språkforskaren Per Ledin som har studerat tidningars strategi för att göra innehåll faktiskt. Han använder två språkvetenskapliga begrepp, fakticitet och modalitet, för att avgöra hur nyhetstexter framstår som sanna beskrivningar av verkligheten. Ett faktiskt yttrande är ett sådant där författaren avser att få läsaren att förstå att det beskriver en faktisk eller verklig situation, en händelse eller tillstånd som har inträffat eller händer då texten produceras.

Sändarsignalerna i en text avslöjas av modalitetsmarkörer, det vill säga vissa ord och uttryck som återfinns i texten. Orden är manifesta och det krävs ingen tolkning för att upptäcka dem.

Det modala hjälpverbet kan är ett exempel på en sådan markör, som anger spekulation. Bör, måste och kanske är andra modalitetsmarkörer, liksom värdeladdade ord som dödssmitta. Adjektiv, som stor eller förströdd, markerar också modalitet. I praktiken innebär förekomsten av sådana modalitetsmarkörer att sändaren, det vill säga tidningen/journalisten, kommenterar innehållet i texten och därmed markerar sin attityd.

Fakticitet är motsatsen till modalitet. Hur faktisk en text blir avgörs av journalisten, som till syvende og sist är den som väljer det språkliga uttryck som ska användas. En vanlig strategi för att göra innehållet mer faktiskt är att låta nyhetsaktörer och källor stå för evaluering och andra modaliteter.

Min undersökning visar dock att det är vanligt att journalisterna själva gör ickefaktiska påståenden. I DN och Svenska Dagbladet gällde det för mer än hälften av artiklarna.

Det mest anmärkningsvärda resultatet i min undersökning är sambandet mellan rubrikers täckning i texten och skilda vinklingar på artiklar. Jag har funnit en avgörande skillnad mellan rubriker till texter som har huvudaspekten utbredning av fågelinfluensan och rubriker på artiklar vinklade på konsekvenser av fågelinfluensan.

Utbredning är den vanligaste aspekten och 181 av de totalt 478 undersökta artiklarna är vinklade på utbredning. Dessa utmärks av rubriker som har täckning i texten och att endast 14 procent av rubrikerna saknar täckning i texten. När texten istället vinklas på konsekvenser av fågelinfluensan är sambandet det motsatta. Sammanlagt är 235 artiklar vinklade på konsekvenser och 67 av dem har rubriker som saknar täckning i texten. Det innebär att 29 procent av artiklarna med huvudaspekt konsekvenser är försedda med en rubrik utan täckning i texten.

Slutsatser

Sammantaget visar innehållsanalysen som jag har utfört att bevakningen av fågelinfluensan har samma kännetecken som nyhetsmediers bevakning av andra ämnen. Det gäller behandlingen av elitpersoner, aktörer, vinklar, format, placering och källor. Eftersom bevakningen av fågelinfluensan är typisk i alla dessa fall anser jag att det är fullt befogat att dra slutsatsen att det är vanligt att innehållet i mediers dagliga nyhetsrapportering är halvfaktiskt.

Nyhetsgenren har en central roll för medias privilegierade ställning i samhället, och medieinstitutioner, som DN och SvD, sägs vara garanter för att innehållet är trovärdigt. Samtidigt innebär ickefakticitet i deras texter att innehållets sanningshalt är mindre säker. Min mätning visar att andelen artiklar med ickefaktiskt innehåll är så hög som 85 procent. I rollen som forskare har jag även observerat att många artiklar är illa skrivna, eftersom de har behövt läsas flera gånger för att tolkas. Dessutom är det ofta svårt att identifiera källan till enskilda påståenden. Till detta kommer att mediekonsumtionen är snabb och ytlig då det handlar om nyheter. Läsare skummar av rubriker, ingresser och bildtexter och sannolikheten är stor att de, av den anledningen, missuppfattar innehållet.

Detta, tillsammans med att innehållet i nyhetsmediers rapportering är halvfaktiskt, får konsekvenser för människor som förlitar sig på innehållet i nyhetsmedier. Läsare som förlitar sig på prenumererade morgontidningar, så kallade elitmedier, riskerar att ha bristande kunskaper i skilda ämnen och bli felinformerade.

Belysande exempel

En artikel ur Dagens Nyheter ger flera tydliga exempel på vad som är modalitet och ickefakticitet. Artikeln utgjorde startskottet för min undersökning och var införd i DN den 28 februari 2006, med rubriken ”Fågelinfluensan väcker bara förströdd oro i Sverige” Den återfanns långt fram i nyhetsdelen och handlar om resultatet av en internationell undersökning där människor från tolv länder deltog. Samma dag som den publicerades blev det känt att det fanns smittade fåglar i Sverige. Artikeln lyfter särskilt fram resultat som relaterar till Sverige och pekar på att svenskar är mindre oroliga än befolkning i övriga länder. Den innehåller åtta (här nedan numrerade) modalitetsmarkörer enbart i rubrik, ingress och bildtext.

I rubriken finns exempel på evaluering av undersökningsresultaten i uttrycken 1) ”väcker bara” och 2) ”förströdd oro”. Ingressen lyder i sin helhet: ”Trots att fågelinfluensan nu är nära Sveriges gränser är oron för en epidemi mycket liten bland svenska folket. Många tycker att medierna överdriver riskerna. Men i länder som drabbats av fågelinfluensa är oron för en pandemi mycket stor. Det visar en stor internationell opinionsmätning.”

Tidningen ger direkt i inledningen uttryck för sin uppfattning genom modalitetsmarkören 3) trots, som enligt Svensk ordbok betyder: ’i motsats till vad man kunde vänta sig’. Därefter följer ett påstående som innehåller det evaluerande uttrycket 4) “mycket liten”. Adjektivistisk användning av många, som enligt Svensk Ordbok betyder ’var och en av åtskilliga inom den större gruppen av angivna företeelser’, återfinns i påståendet 5) ”Många tycker att medierna överdriver riskerna”. Genom att skriva många väljer tidningen ett ickefaktiskt uttryck istället för att ange antal eller andel av dem som anser att medierna överdriver riskerna. De uppgifterna fanns i undersökningen, vilket framgår av att artikeln är illustrerad med tre stapeldiagram som visar faktiska tal.

Nästa mening innehåller två modaliteter 6) ”Men i länder som drabbats av fågelinfluensa är oron för en pandemi mycket stor.” Ordet men är en konjunktion som enligt Svensk ordbok betyder: ’vilket dock motsägs eller inskränks av att’. Vad som i detta fall motsägs redovisas ej. 7) Uttrycket “mycket stor” är evaluerande. Den sista meningen i ingressen är också värderande genom 8) ”en stor internationell opinionsmätning”.

Ingressen innehåller en inramare, det vill säga en hänvisning till en internationell undersökning, som gör att ingressen räknas till källans text. I rubriken saknas sådan källhänvisning vilket gör att den räknas som journalistens text. I den används adjektivet förströdd, vilket enligt Svensk ordbok tyder på att någon ’endast i ringa grad ägnar sig åt viss sysselsättning’. Undersökningen redovisar hur många och hur stor andel av befolkningen som är oroliga för fågelinfluensan. Av texten framgår inte i vilken grad de är oroliga eller ägnar sig åt att vara oroliga. Rubriken saknar därför täckning i texten.

DN-artikeln är skriven av Henrik Brors som är politisk reporter och krönikör på tidningen. Som sådan är han van att använda en värderande stil och i exemplet ger han prov på sådan stil i en nyhetstext. Mitt intryck är att journalisten kryddar texten med modalitetsmarkörer i onödan och att hans röst blir stark. Det märks direkt i rubriken: ”väcker bara förströdd oro”.

Omfattande mätning

Mätningen i magisteruppsatsen som ligger till grund för slutsatserna var omfattande. Som den journalist jag i grunden är, var det både fascinerande och utmanande att traggla med variabler och operationalisering för att ställa en preciserad forskningsfråga. Instinktivt visste jag att något stör berättelsen i nyhetsartiklar. Jag förstod att det behövdes en omfattande undersökning för att klarlägga vad det var.

478 artiklar har jämförts i 100 olika variabelvärden. Exempelvis har variabeln källa, kunnat anta 13 olika värden och kunnat kombineras med 90 andra variabelvärden. Det säger sig självt att jag har varit tvungen att välja vissa kombinationer som jag har studerat och i uppsatsen finns 24 olika tabeller. Här återfinns två av dem som handlar om fakticitet och modalitet. Men gängse variabler, format, placering, vinkel, aktörer och källor, finns också med för att på så sätt göra uppsatsens slutsatser allmängiltiga.

Den första tabellen är en sammanfattning av hela mätningen. I den framgår antal och andel av artiklar som innehåller ickefakticitet. Tabellen visar också hur ofta fyra olika sorters ickefakticitet förekommer i Dagens Nyheter respektive Svenska Dagbladet. Det framgår att andelen spekulation är en utmärkande skillnad mellan de undersökta tidningarna. I Dagens Nyheter innehåller 58 procent av artiklarna spekulation mot 44 procent i Svenska Dagbladet. Av tabellen framgår också att:

  • Den genomsnittliga frekvensen för de fyra variablerna för ickefakticitet är 52 procent, vilket är ett skäl till att beskriva innehållet som halvfaktiskt.
  • Endast 27 procent av de undersökta artiklarna har paratext med enbart faktiska yttranden.
  • 23 procent av de mätta artiklarna är försedda med en rubrik som saknar täckning i texten.
  • Tidningarna publicerar ickefaktiska påståenden som inte går att hänföra till någon källa i mer än hälften av alla artiklar.
Tidning/variabel artiklar i mätningen ickefakticitet i paratexten rubrik saknar täckning ickefakticitet i journalistens text innehåller spekulation
DN-artiklar
269
197
61
156
157
SvD-artiklar
209
150
47
124
91
Totalt, antal artiklar
478
347
109
280
248
Andel
73%
23%
59%
52%

En andra tabell visar en ytterlighet som jag kallar totalmodala artiklar. En totalmodal artikel utmärks av att 1) paratexten innehåller ickefaktiska påståenden 2) rubriken saknar täckning i texten 3) journalistens text innehåller ickefaktiska yttranden samt 4) texten innehåller spekulation. Tabellen visar antalet totalmodala artiklar och andelen sådana artiklar i procent.

artiklar i mätningen totalmodala artiklar andel totalmodala
DN
269
37
14%
SvD
209
23
11%
Totalt, antal artiklar i mätningen
478
60
13%

Den motsatta ytterligheten i mätningen kallar jag helfaktiska artiklar. 70 av totalt 478 artiklar är helfaktiska, det vill säga 15 procent, vilket innebär att frekvensen av ytterligheterna totalmodala och helfaktiska artiklar är ungefär lika stor. Att ytterligheterna är lika vanliga är ytterligare ett skäl till att beskriva innehållet i bevakningen av fågelinfluensan som halvfaktiskt.

Enstaka manipulationer

Berättelsens främsta uttryck är språket. Min mätning visar att det i enstaka fall används till att förvränga verkligheten.

Språket har många funktioner, det viktigaste är den informativa, enligt Håkan Hvitfelt. Det kan också vara ett symptom, genom att avslöja egenskaper hos den som talar eller skriver. Ord har inte enbart ett sakligt innehåll utan innehåller värderingar som ger upphov till associationer. Genom att använda det ena ordet istället för det andra leds läsarens uppfattning om personer, händelser och förhållanden i en viss avsedd riktning. Användningen kan ge en mer utförlig och korrekt bild än ett helt neutralt språk. Enligt Hvitfelt kan ordval och meningsbyggnad förvränga verkligheten på olika sätt trots att orden och meningarna har saklig grund och är grammatiskt korrekta. ”Således kan en skribent utan att kunna beskyllas för direkt osanning suggerera fram förhållanden och sammanhang som inte finns i verkligheten.”

”Vi fejkar inte, vi glider bara på sanningen”, som en nyhetschef på GT i Göteborg sa när jag jobbade där i mitten på 70-talet. Medieforskarna Mats Ekström och Stig Arne Nohrstedt har visat ytterligare en teknik för manipulation. De anser att all nyhetsjournalistik utgår ifrån att handlingar och händelser, enskilda uttalanden eller uppgifter, förändras då de lyfts ur ett sammanhang och infogas i ett annat. Så blir fallet när nyheter reduceras för att presenteras på ett enkelt och tydligt sätt. Verkligheten presenteras som om den bestod av relativt entydiga händelser och förhållanden mellan olika intressen och grupper reduceras som om det vore en given konflikt mellan två mer eller mindre självklara intressen eller aktörer. Motstridigheter, tvetydigheter och/eller komplicerade förhållanden reduceras till åtskilda avgränsbara och entydiga fakta.

Arbetarpressen blev mer faktisk

Per Ledins doktorsavhandling, som jag har lutat mig mot i mitt uppsatsarbete, heter Arbetarnes är denna tidning och handlar om textförändringar i den tidiga socialdemokratiska pressen. Han visar att arbetarpressen vid förra sekelskiftet förändrade sitt faktainnehåll. Det gick från en arbetardiskurs med en stor andel ickefakticitet till att journalistens uppgift blev att förmedla fakta medan åsikter placerades i munnen på nyhetsaktörer och källor.

Arbetardiskurs innebar ett särskilt perspektiv på arbetarnas villkor och uppgifter i samhället. Den utmärktes av att journalisten hade ordet och använde ickefaktiska yttranden, särskilt i form av evalueringar. Ledin fann att journalisten värderade händelser i nästan vart fjärde yttrande i de socialdemokratiska tidningarna från 1892. Han anser att journalisten utser sig själv till språkrör för arbetarna och formulerar de frågor som han anser att de bör ställa.

”Arbetardiskursen utmärks av att journalisten framställer sig som en auktoritet, närmare bestämt som en politisk ledare som för arbetarnas talan. Ledarpositionen förutsätter att journalisten har ordet, vilket minskar utrymmet för aktörstexter. Arbetarna/läsarna tilldelas dock en passiv position”, skriver han. Frågeställningar riktas inte direkt till läsarna utan till en abstrakt överhöghet. Intrycket som ges är att tidningen har lösningen på arbetarnas problem.

Arbetarpressen frångår så småningom sin arbetardiskurs och journalistens uppgift blir att förmedla fakta. Enligt Ledin lever den textstruktur som utvecklas under början av 1900-talet kvar i mer än 50 år. På 1950-talet är journalisten en passiv förmedlare av information mellan de ansvariga myndigheterna och läsarna, och en viktig journalistisk teknik är referat av andra texter. Den refererande journalistrollen har försvunnit i slutet av 1900-talet, eller som Ledin skriver: ”tid och rum har luckrats upp och dragits in i ett journalistiskt nu”.

Ann-Sofi Swahn